Pedro Mairal

De är inte nakna. Men nästan. Några ler, några är allvarliga i en sexig pose, några har solglasögon, ligger på mage i sängen, slår sig nästan i rumpan med klackarna, visar ränderna från solbrännan. Några har trosor med röda hjärtan eller stjärnor på, i rummen där de rosa gardinerna som mamman valt fortfarande hänger kvar. Ibland står de i badrummet, mitt emot spegeln, eller så tar de bilden över axeln, med ryggen mot och visar rumpan, hur den nya bikinin sitter där bak. Jag gillar alla. De borde vara mellan sexton och nitton år, inte mer. Och så där, barfota i sina egna hem, utstrålar de en uppriktighet, en känsla av verklighet som inte finns någonstans i min omgivning. De poserar, leker att de poserar, prövar sin sensualitet, testar om de lyckas tända någon, som om de frågade: Tänder jag dig? Jag viskar, svarar dem, alla, ingen.
Jag kan inte låsa dörren till arbetsrummet. Det skulle verka misstänkt för Sharon. Ibland, trots hennes Alprazolam och hennes Prozac, vaknar hon plötsligt paranoisk och frågar om jag stängt garagedörren: ”Did you close the garage door, Gus?”. Jag svarar ja, och säger att jag ligger efter med något arbete (”paperwork”, säger jag) och hon går och lägger sig igen. Jag hör att hon går in till barnen för att se att de är ordentligt nerbäddade och sedan går hon tillbaka till sängen.
Skrivbordet står mittemot dörren, skärmen syns inte och döljer mig till viss del. Ibland är det sant att jag förbereder någon rapport sent på kvällen, men det slutar alltid med att jag går in på hemsidan med bilderna. De skickar in fotona själva för att se om just deras väljs ut och visas. De skickar in dem på prov. Det är en utmaning. Det fascinerar mig, för de är nakna, nästan nakna, mitt i den där välordnade miljön, de poserar med bara bröst i familjens mitt, klär av sig den sociala fasaden, de där möblerna, de där prydnaderna. Det är som att de trampar på allt, sträcker sig över statusprylarna, pekar på sin nyupptäckta självständighet. De vet att de är unika, sexiga, de vet att de är starka. Det är så jag gillar dem. I den där posen ”titta vad jag förvandlats till, nu har jag makt, jag kan förföra, jag har det här, jag är det här; mamma, pappa, jag är ingen liten flickunge längre, jag har bröst nu, en riktig rumpa, och jag gör männen kåta, jag har power och fotar mig själv med bara bröst mitt i vardagsrummet”.
Jag dras till detaljerna i bakgrunderna på bilderna av de där tjejerna från Buenos Aires eller Córdoba eller Rosario. De har tangatrosor och linne, en hand i midjan, den andra mot nacken, rufsar om sig i håret, så välposerande som om de stod framför en professionell fotograf, men de poserar framför en kamera med automatisk utlösare på sina egna rum och visar detaljerna som tar mig tillbaka: de bleknade tapeterna, lagningarna på väggarna som varken blivit slipade eller övermålade, de tillfälliga ellösningarna som fått vara kvar i flera år, sladdar som hänger snett, överkastets mönster, möblerna av falsk bambu, hyllorna med små dockor, elefanten ovanpå kylskåpet med en lapp fastknuten på snabeln. Jag tar mig tillbaka tack vare dem: gosedjuren, gruppfotot med utexaminerade studenter i snön, väggarna av lackat trä, innergårdarna med kvarlämnade vattenslangar, en hopfällbar bassäng i trädgården där grannhusets eftermiddagsskugga redan börjat klättra över vattnet.
I den miljön visar de upp sig, otroliga, lyfter knappt på bomullsklänningen, låter rumpans jätterunda skinkor skjuta fram, eftersom de är så nya, så klotformade. De ser mjuka och vresiga ut på samma gång, som att man måste närma sig långsamt för att de inte ska dra sig undan. De är ensamma eller med en tjejkompis, någon kanske poserar framför sin pojkvän. Men nästan alla är ensamma som om de bjöd in en, och visar hur den där lilla korta kjolen eller favoritjeansen sitter, utan något mer, döljer brösten med armarna men de svämmar över på fotot som tagits för att dokumentera den där dagen då de kände sig smala och gudomliga. Och de ställer sig framför kameran, med ryggen mot, en del blyga, utan att visa ansiktet, på sitt rum, med persiennerna halvt neddragna. Det är så jag ser dem, möter dem, söker dem, och jag kan nästan gå rakt in i deras hem som känns så bekanta: jag kan känna det gråa och svala kaklet under mina fötter, känna lukten av myggspiralen, höra ljudet när någon drar fram en stol från det billiga matsalsmöblemanget i svart med blommiga sitsar. Jag är nästan där, känner hur sockret som spillts över vaxduken sticker mig på armarna efter att ha druckit mate, någon hostar, två systrar bråkar, någon ser på tv i ett annat rum, eller så är ingen hemma, alla har gått ut och hon låser in sig med kameran. Hon är nöjd, hon känner iver, en ny styrka, hon vill visa upp sig nyvaken efter siestan, visa den darrande rumpan, den smala midjan, hon ligger på mage i sängen, gömmer ansiktet i lakanen som om hon väntade på en man, lyfter den hårda rumpan, helt spänd, och jag andas redan annorlunda, i byxan fyller kuken ut tyget längs ena sidan, mot benet, jag känner den utanför byxan, det skulle kunna vara hon, på rygg, mörkhårig, jag stannar där, jag säger hennes namn, jag söker efter henne igen bland alla siestor, hon är lik Chiara, på sitt rum, under sommaren med cikadorna utanför som gjorde de soliga eftermiddagarna ännu tyngre, efter poolen, vi, tillsammans i hennes säng, jag bakom henne, vi bet varandra, vi knullade utan kondom i Caballito, på Yerbalgatan, en lördag utan hennes föräldrar som var i Lobos eftersom hon var tvungen att plugga. Chiara och jag, vi låg sked, hon tog tag i min kuk, gned fittan mot min kuk. Chiara som sa: Tavo vad hård kuken är, vände sig om en sekund för att snegla på mig, utan att be mig föra in den och jag trängde hastigt in i henne med en stöt, och hon sa: långsamt, dummer, och hon älskade det. Jag tog tag i hennes rumpa och gav henne hela kuken, jag sökte efter hennes mun med handen och hon sög på mina fingrar, hon bet på dem medan jag knullade henne så där, tills hon vände sig om för vi ville kyssas, kuken var våt ända ner till roten, håret var blött, innan jag kom in i henne igen, och det var mycket bättre så, framifrån, jag retade henne därinne, och hon bad mig: håll kvar, håll kvar, jag rörde henne med ollonet i djupet, hon ville nästan inte att jag skulle stöta mot, knappt trycka mig mot henne, och hon bet mig, och jag sa i hennes öra du är helt våt och jag sa inte vilken jävla brud du är Chiara och jag drog ner en arm för att ta tag i hennes rumpa, jag omslöt henne, och jag kände på hennes fitta medan jag stötte in i henne, och Chiara böjde sig helt andlös i en båge, andlös, fuchsiafärgad på kinderna och håret som klistrade sig, cogeme Tavo, knulla mig, för vi hade sex på spanska, vi knullade så, med argentinskt saliv när vi sa svordomar och böner. Inget ”Oh baby, I love that”, eller ”Careful with the condom, Gus”, eller “I’m coming”. Allt var på spanska, mellan hennes möbler, framför klädskåpet med urklipp från veckotidningar om Indio Solari, på spanska, och i hennes säng eller på madrassen som hon hade under sängen till sina tjejkompisar, mellan kringslängda kläder, bland de skallrande parfymflaskorna och souvenirerna av snäckor. Vi knullade i decemberhettan, innan slutproven, så där, jag under henne som red mig och ville fortsätta och fortsätta och jag klarade inte mer, och hon sa: stanna, Tavo, stanna, och jag visste inte om hon grät eller om det gick för henne, de små brösten som darrade bredvid mitt ansikte, stanna, jag visste inte om hon inte ville att det skulle gå för mig och att jag skulle hålla ut lite till eller om hon bad mig att inte resa iväg, att jag inte skulle åka med min familj, stanna Tavo. Men jag åkte, vi åkte, jag bytte land, språk, halvklot, och nu knullar jag sällan och tyst, jag runkar dystert klockan ett på morgonen och för att inte fläcka ner mattan som inhandlats på avbetalning på Ikea kommer jag på en bit från en rulle Paper Towel Extra Absorbent köpt på Wal-Mart på Baron Drive, medan snön öser ner därute, som i början på El Eternauta, och jag känner mig gammal och ensam och som om jag befinner mig långt bort för ingen har någonsin hållit om mig så där igen.
 

*

Karavan, NR 2 – 2008
Översättning från spanskan Annakarin Thorburn
Illustration Molly Bartling
Novellen heter i original “Coger en castellano” och är hämtad ur antologin En celo(Editorial Sudamericana, 2007).